Recension: Google Galaxy Nexus.
Det är nu snart två år sedan Google lanserade sin första mobiltelefon, Nexus One. Telefonen som världen över hamnade i utvecklares händer och som avgjort gjorde stor inverkan på hur ekosystemet Android ser ut idag. För Android har minsann vuxit upp. Från dåvarande version 2.1 har det hunnit hända en hel del. Läs mer…
Videorecension: Capture.
Capture är namnet på ett fototillbehör som jag skrev om för ett par veckor sedan. Det är kort och gott en smart liten uppfinning i form av en kamerahållare för SLR-kameror, primärt tänkt att fästas på ryggsäcken eller i bältet. Läs mer…
Senast sedda: Transformers 3.
Transformers: Dark of the Moon är en actionfilm i regi av Michael Bay.
Regissören Michael Bay är tillbaks med den tredje installationen i filmatiseringen om de utomjordiska robotarna från planeten Cybertron.
Jag talar så klart om Transformers. Och filmen som vi skall titta lite närmare på heter Transformers: Dark of the Moon. Detta är alltså den tredje filmen, i vilken vi återigen får följa Sam Witwicky (Shia LaBeouf) och hans hårdhudade Autobots-vänner.
Filmen tar sin början tidigt 1960-tal, några år före månlandningen 1969. Vi får veta att ett rymdskepp från Cybertron har krashlandat på månens baksida och att själva månfärden dit är ett svepskäl för att kunna utforska skeppet och dess teknik. Upptäckten på månen tystas ner och sedan går livet sig gilla gång…i drygt 40 år.
Därefter tas vi till nutid, närmare bestämt ett par år efter händelserna i den andra filmen. Sam är numera arbetslös och bor hemma hos sin nya flickvän Carly (Rosie Huntington-Whiteley) tillsammans med två små ohängda autobots och bilen Bumblebee, som dock mestadels är ute på uppdrag med resten av Autobots-gänget.
Ledaren för Autobots, Optimus Prime, och hans följe får reda på att någonting finns på månen, och inser snart vilket värde skeppets last har. Denna information nosas också upp av motståndarsidan Decepticons och nu börjar jakten. Jakten som på allvar kan ändra utgången i kriget mellan Autobots och Decepticons, där Jorden nu står som det slutgiltiga slagfältet.
Transformers: Dark of the Moon är verkligen en orgie i specialeffekter och action och med en budget på 195 miljoner dollar, varav 30 miljoner dollar enbart för 3D-relaterade effekter så förstår man i vilken klass den här filmen spelar.
Till skillnad från Transformers 2 (Revenge of the Fallen) så har den här filmen faktiskt en handling som går att relatera till och som känns lite logisk. Den är smart uppbyggd kring ett antal verkliga historiska händelser och konspirationsteorierna duggar tätt.
Med Transformers: Dark of the Moon känns det lite grann som att Michael Bay har hittat tillbaks till det som den första filmen stod för. Välskriven, snygg och med tunga actionscener. Inte så mycket av familjefilmskänslan som infann sig i tvåan. Visst, lite av den finns kvar i några av de mindre Autobots-sidekickarna men i övrigt är det mest hård action rakt igenom – från början till slut.
Vidare har man fokuserat en hel del på utseende. Jag tänker då speciellt på Sams flickvän Carly som får otroligt mycket filmtid. Hon ersätter Megan Fox och hon gör det bra. Synd bara att det fokuseras så mycket på hennes figur och former, när det egentligen är tillknycklad metall som alla vill se, right!?
Shia LaBeouf själv känns hetare och mer på, än i tvåan. En film som han inte var speciellt nöjd med, kunde vi läsa i efterhand. Då sitter nog trean som en fläskläpp i plånboken för denne man. Och jag tycker mig kunna se lite mer glöd från hans sida än förut, vilket förstås lyfter filmen ytterligare!
Till slut kan jag passa på att lugna alla med att tala om att neurotiske konspirationsteoretikern f.d. agent Seymour Simmons (spelad av John Turturro,) återkommer även den här gången, och hans insats är lika briljant som tidigare. Bara att se mannen gör att man skrattar inombords.
Gillade du Transformers 1 och 2 så kommer du att gilla trean. Men förbered dig på 2,5 timme action. Och när du tror att det inte kan bli mer action, så drar Michael Bay fram det tunga artilleriet och fullkomligt blåser skallen av dig! Och du, se den i 3D. Det är värt det!
Transformers: Dark of the Moon. Betyg 4/5
- Recensionen finns också att läsa på PowerGamer.
Jonasson kollar in: EQ Sceletto.
I förra veckan skramlade det till i brevlådan. Ett vadderat kuvert från CaseStore. Jag öppnade det och möttes av en dödskalle som log oroväckande åt mig…
Nej, det hela rör sig inte alls om någon mardröm, utan helt enkelt om ett skal till en iPhone 4!
Skalet går under det underfundiga namnest EQ Sceletto och är ett hårt skal i svartlackerad plast med ett skelett tryckt på baksidan. Passformen är helt okej för att vara ett plastskal. Den är inte helt perfekt, mycket på grund av att skalet ändå är lite flexibelt, men det känns inte heller sladdrigt.
Skalet är ungefär 2 millimeter tjockt och gör inget större väsen av sig när det sitter på din iPhone 4. Det täcker hela baksidan, hörnen och långsidorna. På ena långsidan finns hål utskurna för mute- och volymknappar och på baksidan hittar vi ett skuret hål för kamera och led-blixten.
Vidare är skalet helt öppet i överkant, något som gör man inte bör ha några problem med att plugga in vilka lurar som helst i 3,5mm-jacket. Dock skyddar skalet inte strömbrytaren på din iPhone 4, vilken kan skadas vid ett fall.
Skalet är också öppet i underkant, så tillgång till högtalare och mikrofon hålls fria. Dessutom medger skalet att man kan ansluta de flesta typer av laddare (som inte kräver telefonens passform) eftersom underdelen av skalet alltså är helt öppet. Detta till skillnad från Apples egna Bumper, som gjorde det svårt att använda lurar och vissa originalladdare utan att det glappade.
Skalet bygger även cirka 0,5 millimeter över skärmen runtom, så att lägga sin iPhone 4 med skärmen nedåt mot en plan yta kommer alltså inte att repa telefonen, vilket är bra!
Sammanfattningsvis kan vi säga att EQ Sceletto är ett ett lågprisskal som faktiskt gör sitt jobb. Gillar du motivet och har en iPhone 4 så kan detta mycket väl vara ett skal för dig.
Senast spelade: Mafia 2.
Efter dryga 12 timmars speltid så har jag nu spelat igenom Mafia 2 och det känns allt lite tomt att lämna Empire Bay bakom sig nu.
Mafia 2 är alltså uppföljaren till det första spelet i serien, Mafia – som släpptes 2002. Spelet hyllades då för sin täta story och för sin detaljerade spelupplevelse, vilket gjorde att ribban och hypen sattes högt inför releasen av Mafia 2.
Första intrycket.
När man drar igång Mafia 2 för första gången så är det som att träffa en gammal vän som man inte sett på läge. Det mesta är sig likt trots de åtta år som gått mellan ettan och tvåan. Storyn känns välskriven och allt beter sig som man förväntar sig. Det märks att många av dem som var med och utvecklade ettan fortfarande är kvar och ger liv åt tvåan, vilket är genomgående positivt. Grafik- och fysikmotor har förfinats och grafiken känns överlag helt okej. Spelet har hyfsat höga hårdvarukrav men möter du dem så kan du vänta dig en härlig spelupplevelse!
Empire Bay heter staden för skådespelet som vi kallar Mafia 2. En stor, öppen yta som du får tillgång till direkt. Jämfört med staden Lost Heaven i ettan så är den ungefär lika stor, men utvecklarna har lagt till möjligheten att besöka affärer för att köpa kläder, vapen och mat. Detta tillför egentligen ingenting till spelet förutom då mat och vapen, vilket kunde hanterats på annat sätt. Nu känns det mest lånat från GTAIV.
Att jämföra Mafia 2 med GTAIV.
Tanken på GTAIV är aldrig långt bort när man tittar på Mafia 2. Det är helt klart samma typ av spel om man ser det på ytan. Man kör bil till sina uppdrag, man går ur bilen, knäpper en kille och åker tillbaks för att hämta belöningen. Dock är storyn betydligt djupare och mer välskriven i Mafia 2 vilket gör att man ganska snabbt dras in i handlingen. Av samma anledning är Mafia 2 också betydligt mer linjärt än GTAIV. Det finns inga sidouppdrag och du tjänar egentligen ingenting på att cruisa runt på gatorna och råna butiker. Visst, du kan åka upp och dumpa bilar hos Bruski på bilskroten men egentligen är det bara den linjära huvudsakliga handlingen som för dig framåt. Och du har inte heller flera olika alternativ att välja på i pressade situationer, som i GTAIV, utan här är du förvisad till en förutbestämd story.
På ytan kan dessa spel alltså verka lika men rent spelmekaniskt och berättartekniskt så skiljer sig Mafia 2 oerhört mot GTAIV. De skall inte jämföras trots att de har sina likheter. Gör du det, blir du förmodligen bara besviken.
Till sist.
Mafia 2 är ett bra spel, trots sina brister. Vi som spelat igenom GTAIV saknar förmodligen friheten att göra vad vi vill i staden men detta måste man lägga åt sidan när man sätter sig med Mafia 2. Förbered dig istället på en välskriven maffiaberättelse om en ung man och hans leverene i den amerikanska storstaden på 1940- och 50-talet.
Det känns välpolerat, med trovärdigt manus, bra dialog och bra musik. Dock tenderar händelserna att avlösa varandra utan att man hittar hämta andan emellanåt. Utvecklarna har slängt in en del kuriosa i form av bostäder där du kan sova (spara spelet), garage där du kan uppgradera och reparera din bil, affärer för inköp av vapen och kläder. Inget av dessa tillför dock någonting och utnyttjas knappt alls under spelets gång, vilket är synd.
Slutligen måste jag ändå säga att Mafia 2 är ett grymt bra spel om man gillade ettan. Det blir inte mer mafioso än så här. Dessutom finns ett par härliga referenser till första spelet, så det är en klar fördel om man har spelat igenom det innan man sätter tänderna i tvåan.
Så ta på din Borsalino och ladda din Tommygun. Dags att göra stan osäker!
Videorecension av Twitterklienten Osfoora HD för iPad!
Dags för ännu en videorecension här på bloggen. Den här gången har jag kikat närmare på en premiumklient för alla oss med iPad som hänger på Twitter.
Osfoora HD heter Twitterklienten och den går lös på 28 kronor på App Store. Visst, det finns gratisapplikationer som klarar ungefär samma saker, men jag tycker nog att Osfoora HD faktiskt är aningen bättre.
Kolla in recensionen nedan och avgör själva!
Senast sedda: Bad Lieutenant.
Bad Lieutenant: Port of Call – New Orleans är ett kriminaldrama i regi av Werner Herzog.
Nicolas Cage spelar Terence McDonagh, en drogberoende, elak men duktig polis som i sviterna efter orkanen Katrina i New Orleans skadar sin rygg så illa vid ett räddningsuppdrag, att han måste gå på smärtstillande medicin för resten av sitt liv. Trots detta fortsätter han att arbeta hårt och kommer upp sig i rang. Dock har han sitt drogproblem som han hela tiden måste brottas med. Genom korrupta poliskollegor får han tag på beslagtagna drogor och genom sitt spelmissbruk finansierar han de sexköp som han sedan länge är beroende av.
Under tiden som han leder en utredning kring några mord på familjemedlemmar ur en mindre droghandlares familj så korsas hans väg med en mäktig drogbaron och Terence vet inte riktigt vilket ben han skall stå på. Han har möjlighet att sätta dit dem eller utnyttja dem för att få tillgång till drogor. Dock blir han medveten om allvaret i sin situation när en av de prostituerade han frekvent är tillsammans med, hamnar i skottlinjen. Han hamnar då i en moraliskt dilemma men också i en kamp mot klockan. För att behålla sitt lugn och sitt mod så använder Terence McDonagh mer och tyngre droger. Detta gör honom orädd men påverkar samtidigt hans humör och han börjar att se syner.
Mitt i allt detta dyker hans alkoholiserade föräldrar upp och han blir tvingad att ta hand om dem och deras hund. Något som inte riktigt passar in i planerna…
Bad Lieutentant är en lite annorlunda film om en genomrutten snut som faktiskt bjuder på några intressanta tankeställare och några spännande scener. Nicolas Cage gör rollen som Terence McDonagh helt lysande och det märks inte direkt någonstans att detta faktiskt är en remake. Originalfilmen kom 1992 och hade samma namn, men dock en lite annorlunda handling. Dock har man behållt och utvecklat karaktärerna en hel del.
Bad Lieutenant: Port of Call – New Orleans. Betyg 3/5
- Recensionen finns också att läsa på PowerGamer.
Svenska MacWorld recenserar nya iPhone 4.
Den senaste veckan har gänget på svenska tidningen MacWorld (gänget med världens kanske bästa jobb?) haft förmånen att få testa Apples nya mobiltelefon – iPhone 4!
iPhone 4 är ju som bekant Apples senaste stjärna på smartphonehimlen, och den höjer verkligen ribban på flera plan.
MacWorld har, genom Applefanatikern och skribenten Jimmy Lee Skrufve, lagt upp ett 8-sidigt test av iPhone 4 i vilket man belyser enheten från alla tänkbara håll. Man tittar närmare på designen, kameran, den nya högupplösta skärmen, processorn, iOS 4 och kastar ljus över problemområden som tappad täckning och gultonade foton.
Vad tycker du själv om iPhone 4? Flipp eller flopp? För mig är svaret glasklart. Jag bara måste ha den här prylen!
M3 recenserar Apples nya Mac mini.
Svenska pryltidningen M3 har tittat närmare på Apples nya upphottade minsting - Mac mini. Den nya unibodyskapelsen bjuder på en del godis men man kan samtidigt undra varför Apple valt att snåla, nu när man uppenbarligen har ändrat inriktning med Mac mini. Det är inte den givna instegsmodellen längre, mycket på grund av det högre priset.
I vilket fall som helst så listar man för- och nackdelarna i den här recensionen. Kan vara något för dig som går i köptankar.
