En titt på Call of Duty: Black Ops.

De senaste dagarna har jag spelat Call of Duty: Black Ops och nu när jag spelat igenom det så tänkte jag passa på att dela med mig av lite tankar kring spelet.

Först och främst ska nämnas att jag äger fem spel i CoD-serien så konceptet är inte någon nyhet för mig. Jag gillar krigspangare av alla de slag.

Kort om Call of Duty.

Call of Duty-serien är och har varit uppdelad mellan två utvecklarföretag, Infinity Ward och Treyarch där det förstnämnda släppte de första två spelen i serien. Sedan var det dags för Treyarch att spänna musklerna med Call of Duty 3, Call of Duty: World at War och nu också Call of Duty: Black Ops. Upplägget och gränssnitt är i stort sett detsamma mellan utvecklarna men det känns lite som att Treyarch tar ut svängarna mer med den ram som Infinity Ward har givit dem, då det är Infinity Ward som sätter standarden för den kritiserade men ack så populära spelserien som numera har ett släpp varje år, där företagen turas om att slåss om publiken.

Förra året var det Infinity Ward som släppte Modern Warfare 2. Ett spel som drog in ofantliga 550 miljoner dollar de första fem dagarna. Och för lite mer än en vecka sedan så kom då Treyarch med årets spel, Black Ops, som knäckte rekordet genom att dra in 650 miljoner dollar inom samma tidsrymd.

Moving on.

Black Ops utspelar sig under sextiotalet, under kalla kriget. Man antar rollen som agent Alex Mason, och vaknar upp i spelets början, fastspänd i en stol i ett rum. Någon talar till dig genom en mikrofon och kräver att få veta vad siffrorna betyder. Siffror som snurrar runt i ditt huvud, men som inte säger dig någonting. Man elchockar dig och tvingar dig att minnas vad du varit med om under krigets fasor.

Det är dessa fragmentariska minnesbilder som utgör själva spelandet i Black Ops. I klassiskt förstapersonsläge kastas man världen runt rakt in i actionladdade scener där man skall ta kål på så många fiender man kan, gärna med onormalt brutala metoder. Ena stunden skär du halsen av vietnameser i rasande takt för att i andra minuten sätta ett nackskott på någon stackars ryss ute på den sibiriska tundran.

Är det något man ska älska kring Call of Duty-serien så är den den intensiva action som infinner sig från första minuten i singleplayerkampanjen. Kulorna viner runt skallen på dig medan du desperat letar efter ett skydd att huka dig bakom för att sekunden senare meja ner ditt motstånd med en skur skulor och avancera fram till nästa skydd.
Det är såhär miljöerna generellt ser ut i alla CoD-spelen. Förenklat kan man säga att så länge du står kvar på samma ställe så kommer fiender att välla fram i lagom portioner, men om du lyckas hålla dem tillbaks och själv avancerar framåt så aktiverar detta nästa händelse i spelet. Därför känns spelets AI ganska dum. Tittar man på sina fiender så verkar de hela tiden patrullera efter en speciell rutt, beroende på om de sett dig eller inte. Deras mönster går igen och därför är det inte svårt att förutse deras nästa drag.

Spelet är också otroligt linjärt, vilket vi lärt oss att leva med genom hela serien. Man begränsas hela tiden till en enda utväg, och på varje sidor hittar man bilvrak, kullar, lådor eller snöhögar som spelet inte låter dig passera. Detta gör spelet ganska enkelt men samtidigt är känslan av tappad frihet och improviserade attackmoment påtaglig efter som det egentligen bara finns ett enda sätt att möta sina fiender – head on!

Ingenting här, men här!

Call of Dutyspelen är dessutom kända för att vara otroligt scriptade upplevelser. Du kan stå helt oberörd på en plats men flyttar du dig ett steg åt vänster så bryter helvetet lös! Allting exploderar omkring dig och kulorna börjar swischa förbi. Detta funkar i actionfyllda sekvenser men när det är lite lugnare och man smyger framåt så känns det inte trovärdigt när helt plötsligt allt händer på en och samma gång. Detta sker tyvärr ganska ofta och det tar liksom udden av stämningen även om hjälper till att höja tempot.

Ravedisco?

Jag må vara 30+ men är det någonting jag stör mig på i Call of Duty: Black Ops så är det mellansekvenserna, där Mason sitter fastspänd i sin förhörsstol och får flashbacks från alla strider han deltagit i, under de tveksamt utförda förhörssessioner han utsätts för. Dessa sekvenser är fyllda av blinkande, snabba klipp från från krig blandade med siffror och annat bildmaterial som skapats för att binda ihop den löst sammansatta storyn. De sekvenser man verkligen får spela känns mer som en välbehövlig paus från de hemska blippande mellansekvenserna som i min mening hade gjort större succé på valfri ravefest i någon övergiven hangar.

Spelet spretar dessutom nästan lika mycket som föregående spel i serien, Modern Warfare. Storyns uppbyggnad tillåter detta och gör det på ett förlåtande sätt. Genom Alex Masons minnesbilder kan man ena stunden befinna sig i ett träsk i Vietnam och i nästa sekund avrätta Fidel Castro på Kuba. Och spelet kommer undan med detta tack vare sin uppbyggnad. Detta gör dock att spelet mest känns som en orgie i action. Treyarch står på barrikaderna och skriker: ”-Titta här vad vi kan!”, och skickar spelaren från det ena actionladdande infernot till det andra. Förödande om man gillar spel men lite handling. Manuset i Black Ops hade knappt räckt till Hollywood. Möjligen till något som Uwe Boll skulle kunna ha regiserat. Detta gör också att det lätt blir rörigt med alla karaktärsnamn som kommer, går och återkommer genom spelets handling men efter tag så slutade i alla fall jag att lägga vikt vid dessa och bara spela för att få njuta av den feta action som ändå bjuds.

Sammanfattning.

Om vi ska ta och sammanfatta mina tankar kring Call of Duty: Black Ops så skulle jag vilja utrycka mig kort:

Black Ops är actionladdat men alltför linjärt. Våldet är påtagligt och rått men efter ett tag blir det slentrian. Spelet är egentligen inte speciellt svårt och man riskerar sällan eller aldrig att stå utan ammunition eller ens ett passande vapen.

Har man överseende med enkelspårigheten, mellansekvenserna och istället bara bryr sig om den action som bjuds så har man något gott att se fram emot i Black Ops. Men själv tycker jag nog att spelet var aningen tunnt, även om det blev bättre mot slutet.

Har du lirat Black Ops? Vad tyckte du? Kommentera gärna!

Läs fler recensioner av Call of Duty: Black Ops:

7 kommentarer

  1. Där kom den, tackar! 🙂
    Nu har jag läst ett gäng recensioner, det får nog allt bli ett köp.
    Jag kan överleva med mycket action och kass story, ibland är det bara skönt att få panga loss. 🙂

    1. Köptips: Jag hittade spelet på MediaMarkt för 299 spänn vilket väl ändå får anses som ett fynd men tanke på att det då hade funnits ute knappt en vecka.

  2. Efter att inte lirat annat än MW2 online senaste året/åren, hade jag höga förhoppningar för detta och alla trailers som flutit runt på nätet spädde på förhoppningarna… Visserligen gjorde sig CoD: WAW mig påminde om ett lir som gick mig helt förbi, men man hoppades att Treyarch rykt upp sig rejält!

    Förhandsbokat och allt, hemma i lådan dagen innan release datum!

    MEN… Jag är grymt besviken, vid en första anblick såg grafiken näst intill ”anskrämlig” ut, ljudet låter klent, riktigt tråkigt online. Tvingade mig själv att köra igenom Campaignen men nä, det blev inte bättre än första intrycket. Det infinner sig ingen känsla i kontrollen eller utförandet. Så in i h*lvete besviken!!! :/

    När man t.o.m lyckats göra det tråkigt att slakta Zombies, då lägger jag ner…

    Det kommer inte nära min PS3 nått mer….tyvärr! Fortsätter med MW2, LÄTT!!!

    Jag är besviken, sa jag det….?!

    PS. Men i övermorgon släpps GT5, och då hoppas man få bita i någon genomarbetat och kvalitativt även om detta är i en helt annan genre… 😉

    1. Håller med dig på en del punkter där, Jockeman.
      Grafiken är verkligen inte toppklass, även om jag tyckte att de faktiskt har lyckats åstadkomma ganska mycket med en relativt daterad motor.
      Jag har själv inte provat att lira det online, utan körde bara igenom singleplayerkampanjen ”för att ha det gjort”, och tyckte väl inte att ljudet var så speciellt dåligt i den delen av spelet.

      Lite samma känsla som jag har för Black Ops, har jag även för Modern Warfare 2 tyvärr – även om det var snäppet vassare. Men som jag skrev ovan – jag vill hellre har krigspangare av det lite friare stuket, typ Rainbow Six: Rouge Spear och Operation Flashpoint. Det, Jockeman – det var tider, det! 🙂

  3. En elev på jobbet sa att det var det BÄSTA spelet som han spelat! Och han förstod inte att folk INTE gillade det.

    Men på honom lät de som de var guds underverk, men det kändes som han snöat in på just Black ops. men sen är han inte spec gammal heller….!

Lämna en kommentar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *