L.A. Noire.

För lite drygt en vecka sedan släpptes så äntligen det ambitiösa deckaräventyret L.A. Noire. Spelet som varit på allas läppar under en längre tid, mycket tack vare att det är utvecklaren Rockstar som ligger bakom.

Rockstar har ju gjort sig ett stort namn som spelutvecklare och har framför allt Grand Theft Auto-serien att tacka för sina framgångar. Med L.A. Noire, som ju varit under utveckling i sju år, har man dock tagit begrepp som story och realism till helt nya nivåer.

Handlingen är förlagd till efterkrigstiden, det vill säga till tiden under slutet av 1940-talet, i staden Los Angeles. Där ikläder du dig rollen som den patrullerande trafikpolisen Cole Phelps som just kommit tillbaks från kriget och tillsammans med din partner medverkar du till att göra gatorna i Los Angeles lite säkrare.

Spelets uppbyggnad är lika enkel som genial; du blir beordrad att åka till en mordplats där du letar ledtrådar och intervjuar vittnen. Sedan åker du vidare till diverse adresser som du luskat ut under dina intervjuer. Du tar in en eller flera svårfångade misstänkta till förhör och anklagar förhoppningsvis den rätte gärningsmannen. Spelet kan låta repetitivt, vilket det i grunden faktiskt är. Men det vägs med råge upp av den atmosfär Rockstar lyckats bygga upp i L.A. Noire. Grafiken påminner starkt om Mafia II, även om den finslipats ytterligare. Den stora öppna staden inbjuder till utforskande, både till fots och med bil.
Dock har Rockstar vävt in ytterligare en dimension i grafikmotorn, nämligen ansiktsanimationerna och läppsynken. Alla ansikten i L.A. Noire är nämligen digitaliserade av riktiga skådespelare, som filmats med upp till 36 kameror i olika vinklar för att på så sätt kunna fånga det minsta ryck i ögonvrån till klumpen i halsen hos en gärningsman under ett pressat förhör. Och detta spelar stor roll i spelet då du under ett pågående förhör endast med hjälp av den misstänktes ansiktsuttryck kan avgöra om han ljuger, tvekar eller talar sanning. Och det funkar sjukt bra och tillför otroligt mycket till stämningen i spelet i sin helhet.

[youtube width=”560″ height=”349″]http://www.youtube.com/watch?v=NTOlEUAtGog[/youtube]

Förutom en excellent grafikupplevelse så bjuder L.A. Noire även på tidstypisk musik som ytterligare förhöjer närvarokänslan i 40-talets Los Angeles. Musiken har dessutom en rent praktiskt användningsområde då du går omkring på den brottsplats och letar bevis. Samtidigt som den lite mystiska ambience-musiken ändrar karaktär, så vibrerar spelkontrollen lite lätt, för att göra dig uppmärksam på att du befinner dig nära ett objekt som kan ha med utredningen att göra. Lite som ett sjätte sinne. Snyggt utfört och det funkar riktigt även om Rockstar inte gjort det helt enkelt för dig – ibland kan man nämligen stå där och vrida och vända på en fiol eller ett salladsbestick i trä i tron om att den tillför utredningen någonting.

De rutinmässiga brottsplatsundersökningarna varvas också med biljakter och språngmarcher i jakten på någon förövare. Dessutom kan du när som helst svara på ett anrop från ledningscentralen och på detta sätt ta dig an sidouppdrag i form av skjutningar, bankrån, våldsverkare och mycket annat.

Vidare kan sägas att L.A. Noire är ett långt spel, vi snackar 15-20 timmars speltid vilket är helt insane mycket. Själv har jag nog plöjt igenom närmare 12-13 hittills och har just petat in DVD nummer 3 i min Xbox 360. Galet stort, var ordet sa Bull.

Har du testat spelet? Vad tyckte du? Levde det upp till förväntningarna? Kommentera gärna!

Läs vad andra media tycker om L.A. Noire:

 

2 kommentarer

  1. Jag köpte spelet idag och ska sätta tänderna i det i kväll, ska bli spännande. Hör av mig och säger vad jag tycker om det. Brukar gilla vad Rockstar gör så det blir nog mycket nöje.
    / Kristofer

Lämna en kommentar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *