Krönika: Förbannelsen Facebook.

Krönika: Förbannelsen Facebook.

Det kändes som att jag nog var sist på tåget när jag så sent som i augusti 2011 anslöt mig till det stora sociala nätverket Facebook. Först var den primära anledningen att på ett enkelt och smidigt sätt kunna få uppdaterade kontaktuppgifter till mina vänner i min mobiltelefon via synkroniseringsmöjligheten mellan Facebook och mobilen, samt att kunna hitta ytterligare en plattform att lyfta fram mina teknikrelaterade blogginlägg. Men förutom detta såg jag mig ganska snart också ”checka in” på allehanda platser, posta bilder på maträtter och skriva korta ointressanta inlägg som lika gärna kunde ha kvittat. Dessutom är Facebook inte plattformen att lyfta 95 % av mina blogginlägg då dessa sällan eller aldrig lett till någon typ av diskussion på det stora blå sociala nätverket från landet i väster.

De gånger Facebook dock verkligen känts aktuellt har varit för att ta upp kontakt med gamla bekanta – ett ändamål för vilket tjänsten faktiskt fungerat riktigt bra. Men efter ett tag hade jag adderat hela min vänskapskrets och jag fann mig istället att sitta i mitt flöde och filtrera bort ointressanta inlägg från app-rekommendationer, achievements och allehanda allmänt trist material som inte intresserar mig det minsta. Och så lite reklam.

Fast just reklam har jag egentligen aldrig lidit av på Facebook. Många gnäller på det. Kanske beror det på att jag alltid kör med adblock-plugins till webbläsaren. Eller kanske bara för att jag inte spelar Facebook-spel och för att jag är sparsam med ”likes” på sidor och tjänster. Vad vet jag?

Nu funderar jag allvarligt på att lämna Facebook.

Egentligen tillför Facebook inte någonting för mig längre. Visst, jag har snackat lite grann med några gamla bekanta men heller inte förflyttat diskussionen ut, utanför Facebooks trygga blå ramar. Det är bekvämt där. Men det är också ganska ytligt. Och därför tråkigt.

Facebook ligger dock som en startflik i min webbläsare där hemma. En flik jag ständigt återkommer till bara för att se till att jag inte har en massa olästa inlägg som stressar mig. På något vis känner jag att jag måste skumma igenom dem om jag nu valt att deltaga. Men sällan är det intressanta diskussioner. Ofta trams, kattbilder, länkar till roliga YouTube-klipp, en massa ”likes”, matbilder och folk som gör reklam för sitt privatliv. Det intresserar mig föga. Egentligen.

Men om jag går ur Facebook, vad kommer jag då att sakna?

Den frågan ställde jag mig senast i går i bilen på väg hem från jobbet. Skälet till att gå ur Facebook har jag säkert med all önskad tydlighet redan klargjort här ovan. Men vilka är skälen för att låta bli? Hm… Kanske det faktum att jag skulle missa möjligheten att ta del av erbjudanden och tävlingar från företag som verkligen intresserar mig – mitt djupt rotade reklammotstånd till trots.

Facebook är dessutom biljetten in till flera andra tjänster; till exempel Spotify som numera kräver ett Facebook-konto, för att ge ett exempel.

En möjlighet för mig skulle givetvis vara att bara ”ha” ett Facebook-konto men inte aktivt använda tjänsten. Men samtidigt känner jag  att om jag nu finns representerad på ett socialt nätverk så ska jag fanimej också se till att svara på förfrågningar, hålla min profil aktuell och helt enkelt vara aktiv i det nätverk jag av egen fri vilja registrerat mig på.

Visst skulle jag kunna stänga den där webbläsarfliken och istället välja att bara ta emot mailnotifieringar på den typ av kontakt jag vill ha från Facebook men det skulle samtidigt betyda att jag får sitta och rensa bort en massa ointressanta mail samt att mina vänner och bekanta eventuellt skulle få en uppfattning om mig som oengagerad i sociala medier när mitt deltagande minskar.

Hur jag än vänder och vrider på det så lutar det ändå åt att jag borde avsluta mitt konto på Facebook. Nu känns mitt medlemskap mest som ett stressmoment som inte tillför någonting, förutom då möjligheten att återknyta gamla kontakter och ta del av erbjudanden från sidor och företag som jag gillar.

Självklart inser jag, lite smärtsamt, ser att jag skapat mig ett beroende av tjänsten på grund av ovan nämnda skäl. Men det beror ju också på att Facebook används av över en miljard människor och att det förstås är en gigantisk marknadsplats för företag att finnas tillgängliga på. Något som faktiskt tilltalar mig. Men det kanske är något jag får leva utan. Igen. Precis som innan jag gick med i det här förbannade Facebook!

Hur är ditt förhållande till Facebook? Min magkänsla säger mig att jag talar för ganska många. Men jag vill ändå gärna höra vad du har att säga, så lämna gärna en kommentar nedan!

14 tankar om “Krönika: Förbannelsen Facebook.

  1. Denna post kom ganska timeat. Jag har själv de senaste dagarna funderat på om jag ska vara kvar på Facebook eller inte..

    Även jag hoppade på tåget rätt sent. I början av 2010 efter att i många år vägrat men behövde komma i kontakt med några kusiner och en gammal barndomskompis som bara gick att hitta där (ringa.. nää.. hellre Facebook då) samt bekanta som ville veta status på sonens uppväxt.

    Och jag har tyckt att Facebook har varit helt ok.. jag är lite konstig men jag gillar ändå att läsa om gamla bekantas liv och deras små uppdateringar om familj osv.. Höra gnäll.. samt lite allmänt få nyheter ifrån olika företags sidor.

    Men senaste halvåret så har det bara blivit mindre och mindre med uppdateringar enligt ovan och bara massa poster till ”roliga bilder” (som man oftast redan sett för länge sen), reklam (stör mig dock inte så mycket på dessa.. även FB behöver tjäna pengar), ”missing people”-bilder härs och tvärs.. vissa flera månader gamla och fakeade sådana och alla dessa eländiga requests för appar (Min kalender, mina födelsedagar osv) jo.. det går att blocka men man orkar inte 😉

    Det kändes nog mest roligt i början.. ”oj.. titta han är juh på facebook.. och hon som jag gick den där kursen med för tio år sen.. friend request, friend request….”

    Och precis som du skriver så har FB blivit lite av ett måste.. ”vi planerar en fest.. vi låter er veta när den blir av och så kan ni säga om ni kommer på Facebook” Samt det här med logintjänster. Sign in with Facebook.. man har blivit bekväm av sig.. istället för att regga ännu ett konto med ännu ett lösenord. Som tur är tillhör jag den ”äldre internetgenerationen” som använder Skype/MSN (och IRC) samt det dära email istället för Facebook mail och chatten (alltid offline där)

    Men jag skulle nog klara mig bra utan facebook.. det finns juh twitter.. irc.. google+ för det dagliga informationen dessa har juh inte ännu invaderats av alla ”vanliga människor” ännu 😉 dvs inte så många kattbilder, missing people-länkar och absolut inte massa spel- och app-requests stup i kvarten.. återstår är då tjänster som kräver att man har FB för det ena och det andra.

    Och se.. även denna blog har en ”Logga in med Facebook”-knapp för kommentarerna 😉

    1. Ha! Jag har faktiskt inte tänkt på det faktum att man faktiskt kan kommentera de här blogginläggen via sitt Facebook-konto, men du ser – tjänsten smyger sig in överallt! 🙂

      Som nämndes i Slashat i går så lever många ungdomar sitt sociala liv till stor del på Facebook, och i dess chatt. Det är en funktion som jag egentligen aldrig använt på Facebook. Stängde av den omedelbums för att inte alltid vara tillgänglig. Dock gör jag ju GTalk förstås, men vänkretsen på Google-nätverket är av en lite annan karaktär än på Facebook om man säger så… Så jag blir inte störd i alla fall.

      Det lutar alltså åt att jag kastar ut Facebook, biter ihop och låtsas som att jag aldrig hade hoppat på tåget. Min sociala närvaro på nätet är utbredd nog ändå.

    1. Känns som att jag tittade öppet och ärligt på det hela. Och som sagt, jag inbillar mig att den slutsats jag drar säkert dragits av många före mig. Jag är inte unik. Bara en i mängden. 🙂

  2. Tankeställare? – Ja!
    Jag har ju nästan aldrig gått massans väg. Men hamnade på fb av en slump. Låt vara att jag inte motsatte mig det hela. Många gånger har jag också undrat över alla jävla spel och liknande, man får kastat över sig. Men så finns det ju en hel del matnyttigt, tänkvärt, nya kontakter som genererat en ljusare tillvaro.
    Jag har väl inte varit speciellt aktiv i inläggen. När man väl skrivit något, har man dock blivit nyfiken, som en fönstretittare, ifall någon reagerat på inlägget. Det är väl just nyfikenheten som gör att jag fortfarande är med. Vad missar jag om jag inte . . . . Kanske missar jag samma upplevelse, som när jag gav med mig och följde med på bio för att se ”En oväntad vänskap”, som visade sig var en av de bästa filmer jag någonsin sett.
    Att man sedan har det mesta av framtiden bakom sig, har man med ålderns rätt – rätt att bli nostalgisk – väldigt nostalgisk. Inte att allt var bättre förr, men väldigt kul att ”minnas”, vilket i sin tur är något man numera måste vara väldigt glad och tacksam över, att fortfarande ha tillgång till den förmågan. Även om just förmågan håller sig undan då och då.
    När man behöver fråga om något, som man inte begriper, är vännerna på fb bra mycket trevligare än detektivarbetet på Google.

    1. Ja, inlägget var menat som en tankeställare minsann. Men visst har även jag både knutit och återknutit ett antal trevliga kontakter med Facebooks hjälp – det skall jag inte sticka under stol med. Men mängden olästa inlägg stressar mig och även om de till 85 % innehåller sådant som inte intresserar mig så tar de upp tid. Tid som jag känner att jag hellre hade velat lägga på viktigare saker. Kanske är det ett kontrollbehov att skumma igenom alltihop eller så är bara för att jag valt att delta som jag känner mig obligerad att göra så.

      En sak som jag faktiskt uppskattar oerhört mycket på Facebook är den välbesökta gruppen om Ljungskile, min uppväxtort. Och även där kan man tala om nostalgi. Gruppen svämmar över av gamla foton från 1800-talet och framåt. Jag har hittat bilder från uppförandet av kyrkan från slutet av 1800-talet, mitt gamla barndomshem som revs när Vägverket drog fram nya E6’an och jag har hittat bilder på min mamma när hon gick i mellanstadiet. Otroligt kul och väldigt mysigt att faktiskt lägga en stund då och då på att minnas tillbaka. Och där är nog Facebook trots allt oslagbart just nu.

  3. Mmm, facebook alltså – det är inte alls en självklar fråga för mig heller. Jag tror att jag egentligen skulle vilja ha en annan tjänst som gör ungefär samma sak, fast på ett annat sätt och mycket mindre ”in-my-face” för visst är det så att Facebook tar mycket av min ”dö-tid” som jag säkerligen skulle kunna lägga på något mer intressant eller stimulerande. Jag kommer inte lämna facebook (just nu), men det är en svår plattform att förhålla sig till – plus att jag ogillar det där med att man ”signar in” med sitt Facebookkonto överallt. Nu senast hittade jag ytterligare en tjänst där man knappat in sitt visa-kortsnummer som bara gick att komma åt genom att koppla ihop med sitt facebook-konto, och om någon då tar över ens facebook-konto så har den personen plötsligt åtkomst väldigt många system…

    ::David

    1. Lite beroende på vilka intressen man har så upplever jag faktiskt att Google+ är ett bättre verktyg att kommunicera med. Men inte i alla kretsar förstås. ”Kidsen på Fejjan” finns ju inte där och den äldre generationen har inte riktigt hittat dit, utan håller sig på Facebook där deras barn och barnbarn finns.

  4. Facebook – det är där alla finns. Det är väl egentligen argumentet för mig för att ha kvar mitt konto. Jag har hela min vänkrets där och om jag skulle ta bort den skulle jag bli helt bortkopplad ifrån omvärlden utan någon som helst koll på vad som händer. Facebookchaten är ju nutidens MSN och gör det enkelt och smidigt att kommunicera med sina vänner. För mig spelar det absolut ingen roll hur många nya sociala nätverk det finns om inte majoriteten av mina vänner finns där.

    1. Det låter som att du inte har något skäl att ens överväga att lämna Facebook. Använder du chattfunktionen och tycker att den är smidig så skall du givetvis fortsätta med det.

      Personligen kör jag GTalk och Whatsapp som huvudsakliga bärare av snabbmeddelanden mellan mig och mina vänner. Också ett skäl till att mitt behov av Facebook inte är speciellt stort.

    1. Hej Håkan!
      Jodå, jag kör den fortfarande. Den har gått 6500 mil nu, sedan jag plockade ut den 1 april 2011.
      Jag är fortfarande riktigt nöjd med bilen och den har aldrig krånglat förutom ett missljud från kupéfläkten vid kall väderlek – ett problem som tydligen hör till ovanligheterna.

      En bil som jag rekommenderar andra att titta närmare på!

  5. Jag har länge varit en motståndare, inte till själva facebook som sådant, men till mentaliteten folk har i detta nätverk och hur det har förändrat vänner och bekanta i sättet de kommunicerar med varandra och med mig. Ett exempel på ett scenario är att folk som tidigare skulle ha ringt / skickat SMS och talat om att nu har vi minsann fått en son/dotter numera förutsätter att alla går in och håller sig uppdaterade på facebook. Det blir ofta så opersonligt med facebook och är man inte aktiv så missar man numera rätt viktiga saker. Jag orkar verkligen inte läsa allt skräp folk skriver bara för att inte missa dom där en på tusen viktiga sakerna som skrivs där. Det brukar sluta med att jag får reda på saker i förbifarten av folk som diskuterar det eller inte alls. Min sambo som vet att jag inte hänger på facebook brukar väl vidarebefordra saker ibland och det känns nästan ännu värre när hon vet saker som inte jag vet om vänner som står mig närmare.

    Jag testade att under min födelsedag tillfälligt inaktivera mitt konto, gissa hur många som gratulerade mig som annars brukar göra det via facebook… Prova själv, det är ett rätt roligt experiment. 🙂

    Jag har dock ett konto eftersom jag tycker vissa saker är bra. Jag använder mig av evenemang och vissa grupper. Jag går också in och läser om vissa produkter och företag. Har haft funderingar på att faktiskt stänga ner kontot helt och ta konsekvenserna fullt ut eftersom jag känner så starkt mot detta fenomen.

    Twitter är min favorit när det gäller sociala media. Men där följer jag bara folk som skriver saker som intresserar mig och behöver inte känna mig pressad att kommentera folks oändliga inlägg om totalt ointressanta saker.

    Bra krönika!

    1. I ditt första stycke så sätter du verkligen fingret på exakt hur jag upplevde det innan jag skaffade Facebook. På pricken faktiskt. Men det stör mig inte nämnvärt. Är det inte viktigare än att det ”bara” skall exponeras på Facebook så kan det lika gärna kvitta. Inte tillräckligt viktigt för att alla man bryr sig om skall kunna ta del av det.

      Medhåll om Twitter. Visserligen är djupare diskussioner sällsynta på grund av teckenbrist och bristen på trådade kommentarer. Där tycker jag att Google+ funkar mycket bättre. Alternativt att man för diskussionen i kommentarsform till ett inlägg, som här! 🙂

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *