Det är dags att jag uppdaterar eventuellt intresserade om hur det går med den 5K-skärm jag beställde och sedan reklamerade och skickade tillbaka till producenten.
Efter utförlig felkontroll hos Asus servicecenter någonstans i Tyskland så fick jag igår ett mail från tillverkaren där de vill erbjuda mig en kreditering för bildskärmen, med hänvisning till att det är reservdelsbrist (och förmodligen därmed också brist på nya bildskärmar av den aktuella typen).
Så efter att ha trasslat mig igenom ännu ett ärendehanteringssystem och skapat en ny reklamation mot återförsäljaren (som förväntas stå för krediteringen) så satt jag i förmiddags igen med beslutsångest. Vad skulle jag köpa istället?
Min vana trogen började jag googla, läsa recensioner och kolla på YouTube-klipp för att hitta en ny lämplig skärm till hemmakontoret. Jag slog ganska snart 5K ur hågen, delvis på grund av den tråkiga upplevelsen med Asus-skärmen men också för att jag hittat ett annat hål att stoppa pengar i. Mer om det i ett annat inlägg inom kort …
Efter att ha läst den här, om än lite daterade artikeln så insåg jag att det trots min tidigare övertygelse blir svår att hitta en rimlig skärm som klarar att presentera Retina-upplösning på en såpass stor skärm om man inte väljer 5K eller 6K och därmed spränger banken. Näst ”bäst” verkar istället 3440×1440 vara vilket gör att jag gått varvet runt och nu befinner i samma utgångsläge som när jag började min resa – med en bildskärm som erbjuder upplösningen 3440×1440.
Sagt och gjort – nytt test av denna upplösning. Så efter en ytterligare urvalsprocess föll jag mitt val på en en MSI PRO MP341CQ Curved – en 34″ välvd widescreen, så får vi se om den ger mig en bättre upplevelse. Wish me luck!
Sedan åratal tillbaka har jag irriterat mig på att jag inte har några vettiga högtalare kopplade till datorerna på mitt hemmakontor. Jobbmässigt har det inte varit något problem eftersom jag nöjer mig med min bärbara dators inbyggda högtalare för videomöten, som är så mycket ljud jag egentligen behöver höra på dagtid.
Vid behov har jag också en Sonos-högtalare i direkt närhet för musik och kan genom den trycka ut ljud via Apple AirPlay eller Spotify Connect från Macen respektive Windows-datorn. Men det är en enda högtalare och den går inte enkelt att ha som standardhögtalare för mina datorer.
Istället har jag börjat snegla på en lösning med två högtalare till datorn. Redan tidigt stod det klart att jag skulle föredra något med lite mer klassiskt kantig design. Avskalad, inte för mycket futuristiskt estetik och framförallt ingen jäkla RGB-ljus! Och så skulle de vara vita för att matcha mot övrig inredning på kontoret.
Pioneer DJ DM-40D
Med en begränsad budget så började jag läsa på lite om Pioneer DJ DM-40D, en modell som har några år på nacken men som fått ganska goda recensioner, och dessutom ligger bra till i pris. Men designen …? Det är något med den som är lite off. För mig andas den löstagbara högtalare från en bärbar stereoanläggning à la mitten 90-tal. Den försöker lite för mycket, på något sätt.
Jag letade vidare och kom på att jag ju redan investerat mig i Sonos ekosystem. Kanske skulle man satsa på två stycken Sonos Era 100, som ju dessutom har line-in. Jag letade reda på rabattkod och lade två i kundkorgen på Sonos hemsida men det var något som gnagde så höll mig från att beställa.
Sonos Era 100
Istället googlade jag en sväng och insåg att dessa högtalare dras med en del input lag vid konvertering från analogt till digitalt ljud, på runt 150 ms. Det funkar ju för musik men om man vill ha dem för gaming så skulle jag störa ihjäl mig!
Jag slog därmed Sonos ur hågen och började leta vidare, lättad att jag kanske inte behövde spränga banken ändå. Jag ramlade över en sponsrad länk som tog mig till ett par Yamaha HS3 istället. Nu snackar vi! Ett par högtalare helt i min stil. Klassisk design, stilrena, lagom rektangulära och inte alltför stora.
Yamaha HS3
Så nu sitter jag här igen, med fingret svävande ovanför köp-knappen och undrar om det är något mer jag missar.
Det primära syftet med dessa är att de ska användas vid gaming, då jag föredrar högtalare framför hörlurar, samt för videoredigering och kanske lite produktion men inte mycket annat. Därmed räcker stereo för mig, jag behöver ingen galen bas och jag vill hålla stupen relativt clean på skrivbordet. De kommer att anslutas till bildskärmen via 3.5 mm plugg. Bildskärmen agerar KVM-switch mellan datorerna.
Har du några tankar om studiohögtalare att dela med dig om? Kanske konkreta tips eller varningar? Lämna gärna en kommentar!
I våras låg jag hemma i influensa och passade på att surfa runt i jakten på små bra-att-ha-appar till macOS. Som sig bör hörde jag med mina goda vänner Jezper och Johan som båda kör samma plattform som mig och alltid har goda tips och idéer.
Johan samlade på sig ett gäng av sina favoriter av ”hidden gems”-appar, som han postade ett blogginlägg om. Såna där små smarta appar som man installerar och sen finns de bara där och gör vad de ska, nästan som om de vore en del av operativsystemet.
Tanken med det här inlägget är att det blir min kom ihåg-lista över de appar i denna och liknande kategorier som jag till dags datum uppskattar och gärna har installerade. Kanske hittar också du något nytt guldkorn bland dessa och i så fall är jag bara glad att ha kunnat tipsa dig!
Som bonus är de flesta apparna på listan gratis. Nu kör vi!
SensibleSideButtons
För mig som inte kör någon av Apples möss eller trackpads till min Mac, utan istället använder en datormus från Corsair så är SensibleSideButtons en smart liten app som låter dig anpassa sidoknapparna på din mus så att de funkar som framåt- och bakåtknappar i webbläsaren eller i Finder – något som inte går att ställa in i macOS i dagsläget.
Bakom det udda namnet döljer sig en himla smart app vars egentliga enda uppgift är att leva i menyraden och se till att skärmen inte slocknar eller att datorn inte går ner i viloläge. Detta kan göras manuellt genom smarta triggers (som till exempel när en appar startas eller avslutas). I mitt fall använder jag Amphetamine när jag spelar in podcast och inte rör datorn på en stund men ändå vill ha tillgång till anteckningar på skärmen.
Pika är en av de appar som jag blev tipsad om av Johan. En färgmätare som bor i menyraden och som kan plocka ut färger från allt du ser på skärmen och mäta kontrast mellan förgrund och bakgrund för att säkerställa hög tillgänglighet.
Det här är en sån där app som man installerar och sedan finns den där magiskt när man behöver putta runt filer i macOS. Den förenklar dra-och-släpp genom att öppna en ”hylla” när du tar tag i fil och skakar muspekaren. Dra en eller flera filer till hyllan och bestäm sedan vad du vill göra med dem.
Ännu en sån där ”set and forget”-app som bor i menyraden och bara löser saker automagiskt! Som namnet skvallrar om så är appens enda uppgift att efter förutbestämd tid avsluta inaktiva appar på datorn. Det går att ställa in undantag så att vissa appar inte stängs vid inaktivitet men i övrigt finns det inga direkta inställningar att bry sig om.
Moom är en fönsterhanterare för macOS – så som den borde vara. Flytta runt, skala fönster eller fäst dem med kortkommandon eller musklick. Det går att skapa egna makron för att automatiskt starta och flytta runt appar, vilket jag själv använder vid podcastinspelning. Ett knapptryck startar och placerar ut alla mina appar där jag vill ha dem på skärmen. Lätt värt pengarna!
Magnet är en lite mer lättviktig fönsterhanterare än Moom ovan men erbjuder ändå väldigt goda möjligheter att anpassa placering av fönster efter dina specifika önskemål.
Command X löser ett problem som med filhantering på macOS för många, genom att introducera ”riktig” klipp-och-klistra. Med appens hjälp kan du enkelt trycka Command+X för att lägga en eller flera filer i urklippsminnet och sedan Command+V för att klistra in dem någon annanstans. Filhantering som den borde vara på Macen!
Hidden Bars enda uppgift är att städa i din menyrad genom att automatiskt dölja ikoner och appar som du inte behöver se. Du väljer själv vilka ikoner som ska vara synliga och kan med ett klick eller kortkommando visa samtliga vid behov.
Ice påminner väldigt mycket om Hidden Bar ovan i och med att dess primära funktion är att dölja objekt i menyraden som du inte behöver se, men appen har betydligt fler inställningar för att påverka utseendet på menyraden.
För oss som kör med en skärm som inte har en Apple-logga på sig så kan det vara störande att det inte går att justera skärmens ljusstyrka (och volym för den delen) från Kontrollcenter i menyraden. No more, säger jag och tipsar här om den smidiga gratisappen MonitorControl som löser just detta!
Bakom den blommiga ikonen döljer sig en smart app vars enda uppgift är att skala bort formatering på text som du kopierar med Command+C så att när du sedan klistrar in samma text med Command+V så får du ren, oformaterad text. Det finns inställningar för att undanta specifika appar, bevara länkar och en del annat smått och gott.
Om du låter macOS växla mellan ljust och mörkt läge så är Umbra för dig! Appen låter dig ange olika bakgrundsbilder för ljust- respektive mörkt läge. Den kan också hjälpa dig att hitta snygga bakgrundsbilder genom inbyggd sökfunktion mot populära bildtjänsten Unsplash.
Latest är den enda appen på listan som inte lever sitt liv i menyraden utan är kort och gott är en lite mer klassisk app – med sitt enda uppdrag, att se till att alla andra appar på datorn är uppdaterade. Den stöder de flesta appar på macOS.
Usage är sista appen ut på dagens lista och har som uppgift att visa aktuell data och statistik om din Mac, för till exempel överföringshastighet, ledigt arbetsminne, hårddiskutnyttjande och processorlast. Dessa kan presenteras som widgets eller varför inte direkt i menyraden.
Ovan är alltså appar jag frekvent använder eller återkommer till. Hoppas att du hittade någon godbit du kanske missat. Saknas det någon trevlig liten app som du tycker jag borde kolla upp? Skicka en kommentar här nedanför.
En vecka har gått sedan jag fick hem den Asus ProArt PA27JCV 5K-bildskärm jag länge funderade på att köpa. Tyvärr blir det ett returärende på skärmen då den uppvisar tydliga problem med bilden.
På vänster kortsida täcker ett dimmat område hela vägen uppifrån och ner och några centimeter in. Oklart om det är produktionsfel eller något som uppstått vid logistikhantering men troligen det förstnämnda.
Jag har felsökt tillsammans med Asus support som varit hjälpsamma men jag anser inte att de har en optimal support- och returupplevelse då man som kund behöver lämna samma uppgifter via flera olika formulär på deras sajt. Tråkigt när man ändå skapat ett felärende hos dem och att detta inte verkar flöda genom deras system till kundens fördel.
Nåväl, nu har jag skrivit en tredje felrapport, den här gången på papper och ska beställa returfrakt med UPS. Sen står jag utan skärm igen tills dess att de skickar en utbytesskärm.
Sedan jag köpte min senaste stationära Mac (en Mac mini M4) så har det stört mig att min widescreenskärm ser otroligt gryning ut i macOS. Det är en Acer-skärm med drygt tre år på nacken som rullar på 2560×1080-upplösning, vilket inte är en upplösning som macOS skalar speciellt bra till, därav den gryniga bilden. Om jag vill hitta min närmaste sweetspot så ligger den på 1720×720, vilket tar bort ganska mycket av idén med en 34″ widescreenskärm.
Den fungerar ypperligt till min Windows-dator dagtid men när jag är ledig är det Mac som gäller och även då vill man ju vettig bildskärmskvalitet!
Därmed blev det dags att titta efter något nytt, helst med 5K-upplösning (5120×2880), vilket är trevligt om man vill ha retina-upplösning i macOS för extra krisp i bilden i någorlunda sånär storlek (2560×1440)!
Dessutom något jag är van vid sedan min tid med iMac, och när man väl vant sig vid 5K blir man fort bortskämd!
Utmaningen är att marknaden för 5K-skärmar och uppåt är både liten till antalet tillgängliga skärmar – och dessutom drar dessa iväg i pris, då dessa skärmar främst riktas till foto- och designbranschen och skryter med certifieringar för hög grad av korrekt färgåtergivning. Man kan säga att prislappen börjar på runt 10 000 kronor inklusive moms och sen går det bara uppåt. En 6K-skärm kan du få betala allt mellan 30 000 till 60 000 kronor för!
Nåväl, nu hade jag ju ändå siktat in mig på 5K. Egentligen är mitt behov av korrekt kalibrerade färgprofiler näst intill noll. Jag producerar ingenting av värde, utan enbart bild- och lite videoredigering för eget eller publikt bruk genom Creative Commons-licens. Däremot har jag andra preferenser när det kommer till bildskärm …
Som tidigare nämnt är urvalet av 5K-skärmar ännu så länge sparsmakat. Via Prisjakt hittade jag i dagsläget i Sverige nio stycken varianter, varav sex varianter kommer från Apple. Dessa går bort, mest för att de är onödigt dyra och har få anslutningsmöjligheter.
Jag har sett och läst otaliga recensioner och jämförelser mellan dessa skärmar, och Apples aningen dyrare varianter. Alla med sina för- och nackdelar. Inbyggd KVM-switch, snygg kabelhantering, materialval, design och mjukvarufunktioner, rotationsmöjligheter – jag har jämfört allt!
Länge darrade fingret ovanför köpknappen på Samsung-skärmen med motiveringen att den designmässigt var byggd så att kablage från skärmens baksida effektivt kunde gömmas bakom dess breda stativ, samt modulbaserad webbkamera. Däremot kör skärmen Tizen OS för att driva smart-TV funktioner via den medföljande fjärrkontrollen, något som intresserar mig föga. Tvärtom fick det mig att dra öronen åt mig.
Istället började jag titta tillbaka på en av skärmarna jag tidigare hade ratat, Asus ProArt. Mestadels hade jag valt bort den på grund av design på skärmens fot (smalare än Samsung) samt färgvalet på skärma skärmen (svart baksida och kanter) och ingen webbkamera. Men det faktum att skärmen erbjuder gott om anslutningsmöjligheter och inbyggd KVM-switch för att kunna skifta mellan två anslutna datorer med ett gemensamt tangentbord, samt ett i sammanhanget tilltalande pris gjorde att jag slog till!
Nu sitter jag här i soffan, kvällen innan skärmen är tänkt att levereras och fortsätter kolla jämförelser och undrar om jag slängt mina surt förvärvade slantar på rätt pryl. Det är inte ett ogenomtänkt beslut, men det finns så många aspekter att beakta. Och 27 tum, är det kanske för litet? Behöver jag 5K-upplösning? Borde jag satsat på en 4K-skärm på typ 40 tum istället? Frågorna hopar sig.
Jag tänker att jag får möjlighet att återkomma i frågan efter några dagar med den nya skärmen, så får vi se om jag ångrar mig och lämnar tillbaka den eller om jag trivs som fisken i vattnet.
Det är slutet av maj och det har regnat och blåst mer eller mindre oavbrutet de senaste fem dagarna. Det faktum att jag legat nerbäddad med årets tredje(!) influensa har bara mildrats av det sämre vädret. Färre måsten utomhus.
Istället har jag ägnat delar av min vakna tid åt att läsa Simon Stålenhags nya bok ”Svenska Maskiner, ensligt belägna” som jag stöttade med ett ekonomiskt bidrag via Kickstarter, och fick hem i brevlådan för några dagar sedan.
Det är en fängslande berättelse om två ungdomsvänner, Valter och Linus, vars historia sträcker sig över fyra decennier. Om att ta reda på vem man är, utforska sin sexualitet, göra valen som formar ens person och att upptäcka sin samtid. Allt i en retrofuturistisk version av Sverige på 1990-talet och framåt.
Boken innehåller såklart mängder av Simons många fantastiska och tidstypiska illustrationer av den alternativa verkligheten i då- och nutidens Sverige, som bidrar till att skänka liv åt hans redan trovärdiga och utelämnande berättelse.
